Ubåtsdramat i Karlskrona skärgård 

Ur boken Ubåtsdramat 
En dokumentär skildring av det elva dagar långa ubåtsdramat 
I Karlskrona skärgård 27 oktober- 6 november 1981 
© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 
Journalister vid Blekinge Läns Tidningar 

Tisdagen 27.10 1981 

Misstaget 

Den ryska ubåten U 137 är inne på specialuppdrag i den blekingska skärgården. 
Den har order om att ta sig djupt in i det svenska försvarsområdet och sätter kurs mot Gåsefjärden mellan Sturkö och Östra Hästholmen. 
Klockan 20.30 inleder den sin hemliga rörelse mot fjärden. Men trots ett otal farliga grund är navigatörerna ombord säker på kursen och ubåten håller en hastighet  av cirka sju knop. 
För att undvika den svenska radarn håller den u-läge och först några 100 meter innan Gåsefjärden smalnar går den upp till ytan. Då i säker förvissning om att den ligger i radarskugga. 
Men osäkerheten börjar sprida sig ombord och ubåtens befälhavare beslutar att  djupgåendet skall minskas till det absolut minimala. 
Befälhavarens order. ? Töm vattentankarna! 
Vattnet trycks ut och ubåten kommer ännu högre ovan vattenlinjen. Klockan är 21.00. 
Plötsligt hörs några hårda skrapningar och något ögonblick senare kastas manskapet  ombord huller om buller. Ubåten tvärstoppar, vacklar till och börjar luta. 
Den har gått på grund! 
Förvirring blandad med panik sprider sig ombord och snabbt kommer orden om  full back. Propellrarna piskar upp vattnet, men båten rör sig inte. 
Nya försök görs, men lika resultatlösa. 
Manskap beordras till tornet och dit klättrar också fartygets befälhavare. 
Han tror knappast sina ögon. Bara 30-40 meter från ubåten skymtar i mörkret och dimman en liten ö! Och 100 meter ytterligare bort ser han silhuetten av en ännu större ö. 
Nya order om full fart bakåt ges. Ubåtens motorer går på fullvarv, men båten rör sig inte ur fläcken. 
Ut över öarna, Östra Hästholmen, Sturkö, Skällön rullar motorbullret. 
- Det är väl marinen som har nya övningar, sägs det i stugorna. Många tittar ut i mörkret och dimman, men ingen ser något. 
Skärgårdsbefolkningen är vana vid motordån. En del reagerar knappast. 
I takt med den hårda vinden stiger och sjunker motorbullret, men ingen funderar 
mycket mer på det. Det släcks i stugorna och man somnar ifrån alltsammans. 

 

  [TILLBAKA]

Onsdagen 28.10 1981 

Upptäckten 

Tidigt på morgonen beger sig Ingvar Svensson och Bertil Sturkman ut med en fiskekutter från Sturkö för att vittja sina gemensamma garn. De ser inget anmärkningsvärt och hör inte heller något motorljud. Däremot upptäcker de att på vattenytan flyter en tunn oljefilm, som håller på att lösas upp. 
De vittjar sina garn och vänder åter till Sturkö. Ingvar Svensson går upp till sitt hus medan Bertil Sturkman åter beger sig ut till sjöss för att ta upp några egna krokar. Klockan är strax före nio. Han tar vägen ut mot Gåsefjärden och gör sitt livs upptäckt: Halvvägs uppe på grundet vid Torumskär ligger en ubåt! Svart och utan minsta beteckning. I tornet står tre, fyra män och spanar mot honom med kikare. 
Bertil Sturkman vänder omedelbart och sätter kurs mot Ingvar Svenssons brygga, förtöjer och skyndar upp: 
-Du Ingvar det ligger en ubåt vid Torumskär. På grund och troligen utländsk! 
Ingvar Svensson tvekar inte, han litar på sin kamrat och ringer omedelbart till Örlogsbasen i Karlskrona: 
-Hej, jag heter Ingvar Svensson, bor på Sturkö. Skulle bara tala om att det ligger en ubåt i Gåsefjärden, vid Torumskär. 
Han får inga kommentarer från Örlogsbasen, tackas för påringningen och meddelas att det skall undersökas. 
-De trodde tydligen på vad jag sa, säger Ingvar Svensson vänd mot Bertil Sturkman. 

Otroligt! 

På Örlogsbasen går ubåtslarmet. Stabschefen och kommendörkapten Karl Andersson tar befälet över vedettbåten "Smygen" som omedelbart sätter kurs mot Gåsefjärden. 
Innerst inne tror han inte på att få se någon främmande ubåt på grund mitt inne i skyddsområdet. Men uppgiften måste kollas. 
Efter en timme är vedettbåten framme vid Torumskär. Och där ligger den främmande ubåten, ordentligt fastkörd på grundet! 
I ubåtens torn står fyra man, några spanar med kikare mot den svenska militärbåten. Bakom dem skymtar en man med automatvapen över axeln. 
I tornets topp vajar en vit-blå flagga med hammaren och skäran samt en stjärna i rött - den ryska örlogsflaggan! 
Omedelbart tar Karl Andersson kontakt med Örlogsbasen och sin chef, kommendör Lennart Forsman. Efter en kort stunds konfererande närmar sig vedettbåten, lägger sig längs styrbordssidan. Efter ytterligare en liten stund kliver Karl Andersson över, 
ensam bestiger han ubåtens torn. 
Han möts av tystnad och misstänksamma blickar. På engelska försöker han göra sig förstådd. Men ingen begriper vad han säger. Han försöker på tyska och då kallas en ur besättningen fram. Knaggligt går konversationen och Karl Andersson presenteras för ubåtens befälhavare. 
Det blir ett mycket korthugget möte. Befälhavaren, som uppger sig vara kapten av tredje graden säger sig heta Michailovitz Anatolij Gusjin. 
Han är i 35-års åldern, tycks helt nedbruten och under samtalets gång står han mest och tittar ned i durken. 
- Vi är från Kaliningrad och ute på uppdrag. Vi har navigerat fel. 
Vi har fått fel på vår gyrokompass. Jag vill omedelbart tala med den ryska konsuln. 
Jag vill också få kontakt med vår hemmabas, säger han kort. 
Karl Andersson har fler frågor, men de blir obesvarade. Han lämnar ubåten och går över till vedettbåten. 
Snart kallas fler svenska örlogsfartyg till platsen. Polis och kustbevakning larmas och till såväl regering som överbefälhavare går ubåtslarmet. 
Inom några timmar är den svenska järnringen kring ubåten ett faktum. Längs styrbordsidan förtöjer också ett av kustbevakningens fartyg. 

Första presskonferensen 

Nu börjar världens ögon riktas mot Karlskrona. Kommendör Lennart Forsman och kommendörkapten Karl Andersson redogör för läget. 

Rysk uppmarsch 

Vid middagstid blir ubåtsaffären officiellt känd. Den möts först av misstroende men snart vänds världens ögon mot Karlskrona. 
Första presskonferensen hålls 17.10 i bataljon af Trolle i Karlskrona. Kommendör Lennart Forsman och kommendörkapten Karl Andersson berättar vad som hänt. 
Men de har inget svar på frågorna om vad som kommer att hända. 
I Stockholm tar den ryske ambassadören kontakt med utrikesminister Ola Ullsten och begär att sovjetiska fartyg skall få komma in i försvarsområdet och bärga ubåten. Han får ett snabbt och obevekligt nej till svar. 
Senare meddelar försvarsstaben i Stockholm: 
- Det blir svenska fartyg som skall bärga ubåten. När det skall ske avgör överbefälhavaren. 
Kommentarerna är korta men allt fler höga militärer ställer sig upp och förklarar. 
- Detta är den allvarligaste kränkningen sedan andra världskriget. 
På kvällen får ubåten en radiokanal på kortvågsbandet och tar kontakt med basen i Kaliningrad. Det är en fåordig radiotrafik som svensk militär avlyssnar mycket noga. 

Plötsligt ökar dramatiken: 

Ryska örlogsfartyg eskorterande ett ubåtsbärgningsfartyg har satt kurs mot Karlskrona! 
Det är två stora, tungt robotbestyckade jagare, bärgningsfartyget och tio mindre örlogsfartyg som är på väg. 
Bevakningen av den svenska tolvmilsgränsen skärps. 
Patrullbåtar därute får under förnatten förstärkning av en division torpedbåtar av Spicatyp från Stockholm. 
Nu höjs också beredskapen i land. Permissioner dras in och till Karlskrona flygs elitsoldater, fallskärmsjägare och kustjägare. De går i ställning på Ö Hästholmen, utrustade för omedelbar strid. Strålkastare riggas upp och ubåten badar i ljus. Bevakningen sägs vara fullständig. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

Torsdagen 29.10 1981 

En världsnyhet 

Under natten till torsdagen har ubåtsaffären blivit en världsnyhet. I hela Västeuropa toppas nyhetssändningarna av att en rysk ubåt gått på grund i svenskt militärt skyddsområde. Från USA skickas ett par TV-team till Karlskrona. 
På torsdagmorgonen har de flesta hunnit till Karlskrona och till presslägret inne på Örlogsbasens område, modellsalen. Det är ett 50-tal journalister och fotografer, en siffra som dagen därpå fördubblas. 
Klockan nio bjuder den svenska marinen ut pressen till den grundstötta ubåten. 
Nära stryker pressbåten, det skiljer ibland bara några meter mellan dess för och ubåtens babordsida. 
Först försöker de fyra sovjetiska vakterna i tornet vara så oberörda som möjligt. De är fullt upptagna med att spana in den svenska marinens uppvaktning runt om. 
Plötsligt dyker ett Viggen-plan från F17 i Kallinge upp vid horisonten. Dyker mot ubåten, passerar på några 100 meters höjd och fotograferar. All uppmärksamhet riktas mot planet. Så går det ned på ännu lägre höjd och sveper förbi ubåtens torn på bara 25-30 meters höjd! 
Manövern upprepas några gånger och det är tydligt att svensk militär håller på med en styrkedemonstration. 
När planet försvunnit tryter tålamodet hos befälet i ubåtens torn. All hans uppmärksamhet riktas nu mot pressbåten. Ilsket hötter han och vill att den skall ge sig av. 
Allmänt gissas det på att han är Gusjin, ubåtens befälhavare. Men mannen är förste sekond, politruck ombord och heter Vassilij Vassilivitj Besedin. Och det är han som nu har befälet på ubåten. 

Nytt ubåtslarm 

Klockan 10.45 på torsdagen stegras spänningen ytterligare. En av marinens helikoptrar upptäcker ännu en främmande ubåt vid Utklippan. 
Trots att helikoptern måste avbryta spaningarna för att tanka lyckas den återigen nå kontakt med ubåten, denna gång på en position fem distansminuter väster om Utklippan. 
Men innan en attack mot ubåten kan sättas in försvinner den. Sedan kan den trots intensiva spaningar inte återfinnas. 
Vid den svenska tolvmilsgränsen ute till havs hålls en spänd beredskap. 
Den sovjetiska flotteskadern anländer vid midnatt, men drar sig sedan något tillbaka. Men detta först efter ett av fartrygen kränkt svenskt vatten och blivit avvisat. 
På förmiddagen meddelar den svenska militärledningen. 
- Vi kräver att få förhöra den ryska kaptenen. 
Kommendör Lennart Forsman fyller i: 
- Vi hoppas att han är samarbetsvillig. Annars sitter han bra där på grundet. 
Mannen som skall förhöra Gusjin är kommendörkapten Karl Andersson. 
Ungefär samtidigt kommer besked från den sovjetiska ambassaden i Stockholm: 
-Sovjetunionen drar tillbaka sitt krav på att själva bärga ubåten. 
Strax före midnatt sammanträder länsstyrelsen i Karlskrona och beslutar att avlysa större delen av västra delen av Ö Hästholmen samt avgränsa skär och vatten. 
Vid ett vite av 10.000 kr förbjuds obehöriga att beträda området. 
Det är ännu en åtgärd för att garantera ubåtens säkerhet mot sabotage. 

Avslöjandet 

På torsdagsförmiddagen kommer två av Försvarets forskningsanstalts (FOA) experter på radioaktiv strålning till Karlskrona. Det är Lars-Erik de Geer och Lars Bäckman. 
De kommer för att göra en rutinundersökning, men att det skall finnas kärnvapen ombord är det ingen som misstänker. 
I kvällningen tar de sig ut till Gåsefjärden, får en plastbåt till sitt förfogande och två man till hjälp. De sätter omedelbart kurs mot ubåten, bordar den i fören och börjar undersökningen längs babordsidan. 
De har små handredskap för att mäta eventuell radioaktiv strålning. Redan när de närmar sig ubåten blir det stor uppståndelse i tornet. Någon skriker på ryska åt dem och gestikulerar. 
De Geer och Bäckman fortsätter sin undersökning, för redskapen några centimeter från ubåtens skrov. Plötsligt ger mätarna utslag! 
Åter vänder de till fören och gör om sin undersökning. Och återigen ger mätinstrumenten utslag! 
Medan de håller på rusar några man ned från tornet och ut på däcket. 
De skriker åt svenskarna och viftar med sina automatvapen. Plötsligt befinner sig svenskarna i dödsfara! 
De gör en sväng bort från ubåten och funderar på att göra en tredje undersökning. 
-Vågar vi verkligen? Undrar en av dem. 
De röstar om vad de skall göra och med siffrorna 2-1 beslutar de sig för att lämna ubåten. 
Efter ett tag återvänder de beväpnade ryska soldaterna ned i ubåten och allt tycks lugnt igen. 
På kvällen larmas den svenska militärledningen och statsministern. 
Läget har plötsligt skärpts. Allt tyder ju på att det finns uran ombord. 

ÖB inställer 

Nu tar överbefälhavaren Lennart Ljung konsekvenserna av den ryska kränkningen. 
Han inställer sitt planerade besök i Sovjetunionen den 19-21 november. 
Till den sovjetiska generalstaben kommer ÖB:s besked: 
-Jag bedömer tidpunkten olämplig för ett officiellt besök i Sovjet. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 


  [TILLBAKA]

Fredagen 30.10 1981 

Högt spel 

Nu är det högt spel på diplomatisk nivå. Försvarsstaben vet mer än vad Moskva tror att svenskarna vet. 
Vid de första kontakterna under fredagens morgon håller Sovjet fast vid sitt tidigare "njet" till utfrågning av ubåtskaptenen. 
Senare på dagen gör Sovjet en eftergift: 
-Ubåtskapten, kommendören av tredje graden Michailovitz Anatolij Gusjin, får utfrågas om våra diplomater, försvarsattachén Jurij Prosvirnin och andre ambassadsekreteraren Boris Grigorjev får vara med. 
Sverige säger ja till detta. 
Diplomaterna överraskar genom att låta sig intervjuas av flera tidningar. Men förstår inte att svenskarna tvivlar på orsaken till att ubåten hamnat där den hamnade. 
-Det var ju fel på navigationsintrumenten! 
Kontakterna mellan ubåten och Moskva fungerar inte heller tillfredsställande. 
Senare förklarar Gusjin: 
- Jag lämnar inte ubåten för förhör på svensk mark. Jag avvaktar vidare order från min hemmabas! 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson.
 

  [TILLBAKA]

 

Lördagen 31.10 1981 

Unik ursäkt 

Det diplomatiska nervkriget fortsätter. Men Sovjet sitter i den svenska björnsaxen. 
Nu vet Moskva att den svenska militärledningen vet det mesta om ubåt 137. Kränkningen har redan slagit hårt mot Sovjet i världspressen. 
Denna dag kommer Sovjet med en officiell ursäkt till Sverige för kränkningen. I diplomatiska kretsar bedöms beklagandet som unikt därför att ursäkten utväxlas från regering till regering. 
Men i Gåsefjärden i Karlskrona blir verkligheten bistrare och bistrare. 
De blixtinkallade elit-kustförsvarsbanden gör återkommande styrkeuppvisningar på strandremsorna runt ubåten. Och i regnmolnen hänger helikoptrarna. 
Ett stycke ute i fjärden blockerar statsisbrytaren Thule inloppet. 
Inne i ubåten är stämningen nära nollpunkten. Kylan är värst för manskapet. 
Telegrafisterna har jobbigt. Kontakten med militärledningen i Moskva är intensiv dygnet runt. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

 

Söndagen 1.11 1981 

Ger upp 

Nu är Sovjet hårt trängt i ubåtsdramat. Vad vet svenskarna egentligen? 
Kan det förödande avslöjandet undvikas, att ubåten har kärnvapen? 
Helt på egen begäran besöker Sovjets ambassadör i Sverige, Mikhail Jakovlev, utrikesminister Ola Ullsten på söndagskvällen. 
Man talar om ubåt 137 och Sveriges begäran om att få utfråga ubåtskaptenen på svensk mark (vatten). 
På söndagsnatten ger partiledningen (militären?) order till Michailovitz Anatolij Gusjin: 
-Vi får ge upp vår tidigare inställning. Utfrågningen får ske på svenskt territorium. Diplomaterna skall närvara. 
På söndagskvällen uttalar sig försvarsminister Torsten Gustafsson i TV-Aktuellt: 
-Svensk militär kommer varken att gå ombord på den ryska ubåten eller att tillgripa våld. 
De stora tidningarna ute i världen ägnar uttalandet stor uppmärksamhet, även i den blågula pressen. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

Måndagen 2.11 1981 

Säkra besked 

På måndagen förtöjer en av kustbevakningens båtar intill ubåten. De lägger sig vid babordsidan och väcker inte nämnvärd uppståndelse hos den ryska bevakningen. 
Men vad de inte vet är att kustbevakningsfartygets innandöme helt byggts om för att en mycket känslig mätningsapparatur skall få plats. Det är en specialutrustning som skickats efter från FOA i Stockholm för att kunna ge klart besked om ubåten verkligen bär kärnvapen. 
Efter en stunds mätningar kommer också beskedet. Strålningsexperterna är säkra: 
Det finns uran 238 ombord! Det är med största sannolikhet kärnvapenladdningar i torpederna eller minorna ubåten bär! 
Så fort experterna blivit övertygade går larmet till svensk militärledning och statsministern: 
-Det var som vi misstänkte redan i torsdags. Det finns uran 238 ombord! 
Ubåtsaffären har tagit en mycket allvarlig vändning. En landmil från Karlskronas centrum finns kärnvapen! Något som ingen från början ens anat. 

Förhöret

I ubåtsbesättningen ingår officerare som står över kaptenen. 
Kommendör Josef Awzukewitsch är en sådan person. Flera uppgifter gör nu gällande att partiet är hökarna och amiralerna i Kaliningrad är duvorna i sammanhanget. 
Kanske är det så, därför att militären har vetskap om den hemska verkligheten och vill ta alla chanser för att snabbt komma ur den trängda situationen. 
Vid 13.30-tiden går kapten Gusjin ombord på torpedbåten "Västervik", som strävar ut från skyddsområdet och lägger sig utanför natursköna Almö. 
Förhören pågår i sex timmar. Äntligen får kommendörkapten Karl Andersson börja fullfölja sitt viktiga uppdrag. I fem dygn har han mötts av entydiga "njet". 
Vid förhören deltar även svenska ubåtsexperter och män från SÄPO. 
Gusjin har en officer från båten med sig samt de två diplomaterna. 
Men förhören ger inte vad svenskarna hoppats på. Gusjin vidhåller sin berättelse om fel på utrustningen och att han egentligen trodde att han befann sig 20 distansminuter utanför Polens kust! 
Efteråt är ÖB Lennart Ljung missnöjd med Gusjins svar: 
- Det gav inte mycket utöver vad vi visste. Förhören måste forsätta! 
Sovjet rasar över metoderna vid utfrågningen. Och ännu värre över att TV-kamerorna och pressfotograferna fick vara med när Gusjin gick över från "Västervik" till helikoptern, som skulle föra honom tillbaks till ubåten. 
- Vi blir utskämda inför hela världen. Aldrig mera ett förhör på svensk mark! Vidare utfrågningar skall hållas i ubåten, förklarar man. 

Grundlurade 

På eftermiddagen utbryter första paniken i presshögkvarteret i modellsalen på Karlskrona Örlogsbas. 
- Ubåtsbesättningen har sänt upp nödraketer. Båten är på väg att slås sönder i den hårda sjön. Bärgningen har påbörjats. Säger pressinformationschefen, kommendörkapten Sven Karlsson, där han står i det äggvita TV-kameraljuset. 
I bakgrunden hänger den bild som hela TV-världen nu är van vid, fotot på kung Carl Gustav och drottning Silvia. 
-Vi måste ut till bärgningen, skriker en bunt journalister. 
-Vi får inte komma ut till ubåten, säger Sven Karlsson lugnt 
-Ring ÖB! Ring Ullsten! 
-Det är bättre med försvarsstaben. 
Ingen ringer. Förvirringen bland pressfolket är total. 
Ute i Gåsefjärden arbetas det nu febrilt. Överste Jean-Carlos Danckwardt (landsstyrkorna) och kommendörkapten Thor Widell (bärgningschef) tar heta linjen till ÖB och begär blixtsnabbt få dra ubåten av grundet. Överbefälhavaren ger klartecken. Det är storm, 24 sekundmeter. Ubåten har svår slagsida. 
- Rinner syran ur batterierna kan den förvandlas till klorgas, sägs det i nödsignalsrapporterna. 
-Nödsituationen var ett trick, säger kommendörkapten Karl Andersson när han efter fyra dagars tystnad talar med pressen. 
Svenskarna blev grundlurade helt enkelt. 
Bärgningen är helt fri från dramatiska inslag. Men utanför händer något som är och förblir en hemlighet. 
Överbefälhavaren begär snabbt besked från regeringen: 
-Hur långt får försvarsenheterna gå om ubåten försöker fly? 
Regeringen: 
-Alla medel att förhindra flykt är tills vidare tillåtna. 
Militär expert: 
-Det hände något märkligt i detta läge. Riktigt vad går inte att förklara. 
Jag tvivlar starkt på att ett flyktförsök var aktuellt. Det var dömt att misslyckas och hade fått ödesdigra följder. Och detta hade Sovjet fullt klart för sig. 
När väl ubåten dragits flott av hamnbogserbåten "Carlshamn" med hamnmästaren Ulf Jansson och hamnkapten John Törneryd som befäl omringas den av svenska marinfartyg. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

Tisdagen 3.11 1981 

Hann aldrig

Strax före klockan elva landar ett av Linjeflygs plan på Kallinge flygplats. 
Ur stiger bl a försvarsminister Torsten Gustafsson och hans pressekreterare Carl-Erik Nilsson. 
Äntligen skall försvarsministern på ort och ställe skaffa sig en uppfattning om den allt besvärligare ubåtsaffären. Att han inte kommit tidigare har han blivit hårt kritiserad för, av såväl massmedia som partimotståndare. 
De två går in i ankomsthallen, men Torsten Gustafsson hinner inte många meter förrän en lapp sticks i hans hand. På lappen står det: 
- Kom genast hem! Viktigt regeringssammanträde. 
Meddelandet är undertecknat av Thorbjörn Fälldin. 
Torsten Gustafsson har inget annat att göra än vända tillbaka ut till planet och resa tillbaks till Stockholm. 
- Försmädligt, hinner han säga innan han går ut till startplattan. 
-Så här snabbt besök har jag aldrig tidigare gjort i Blekinge, fyller hans pressekreterare i. 
Torsten Gustafsson får aldrig se ubåten i Karlskrona. Men regeringssammanträdet är ytterst viktigt: FOA:s experter är säkra ? det finns kärnvapen ombord. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

Onsdagen 4.11 1981 

Hemligstämplat 

Nu frågar sig både pressen och allmänheten. 
-Varför lämnar ubåten inte Sverige? 
Men pressen och folket vet ännu inte den hemska sanningen. 
Senaste dagarna har det blivit lite sömn även för statsminister Thorbjörn Fälldin och utrikesminister Ola Ullsten. 
Kommendörkapten Karl Andersson har dock sovit minst av alla. Han är nu klar med sin rapport om utfrågningen och besöken ombord: 
Sjuttio maskinskrivna sidor, som överbefälhavaren Lennart Ljung hemligstämplar direkt. 
Överbefälhavaren ger regeringscheferna en snabb redogörelse om undersökningsrapporten. 
Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten är djupt skakade. 
Innan statsminister Fälldin lämnar sitt kansli för dagen är han helt på det klara med att han snarast möjligt måste inkalla utrikesnämnden. 
Det är första gången på många månader som statsministern inte har skatter och arbetslöshet i huvudet när han somnar. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

Torsdag 5.11 1981 

-Aldrig torpederna!

Radiotrafiken mellan ubåten och hemmabasen i Kaliningrad har hela tiden varit kortfattad och formell. Ryssarna är väl medvetna om att svensk militär avlyssnar vartenda ord som sägs. 
Vid 14-tiden på eftermiddagen bryts den utslätade dialogen: 
- Karl Andersson är här nu igen, ropas det på radion. 
- Nu vill han kolla bränslecisternerna, propellrarna och rodret. 
Från Kaliningrad hörs bara ett kort konstaterande att de uppfatttat vad som sagts. 
Men så blir rösten från ubåten gällare: 
- Han vill undersöka fören. 
- De kräver nu att få undersöka våra torpedtuber! 
- Det är en alldeles orimlig begäran! Vi tillåter det aldrig! 
- Vi kontrollerar våra torpeder själva! 
Något egentligt svar från Kaliningrad ges inte. Men svenskarna släpps inte fram i fören på ubåten. Hotfullt möts de istället. 
Karl Andersson med tolk och några experter fortsätter sin undersökning av ubåtens innandöme. Radiotrafiken innehåller sedan bara korta meddelanden om att svenskarna protesterat mot att ryssarna med egna dykare undersöker ubåten. Däremellan sänds morsesignaler, troligen på chiffer. 
Vid 15-tiden kommer nya meddelanden 
Ubåtsbesättningen förklarar för hemmabasen hur de vill att bärgningen skall gå till. Svaret de får ges med en myndig stämma: 
- Lyssna på svenskarna! Kom inte med onödiga invändningar. 
- Låt dem bestämma. 
- Gå med på vilken variant som helst! Ju förr ni kommer därifrån desto bättre. 
Av radiotrafiken framgår klart att ryssarna sedan efter klockan 13 vet att de kommer att släppas! Detta alltså tre och en halv timme innan statsminister Thorbjörn Fälldin talar om det vid den dramatiska presskonferensen i Stockholm. 

Chocken 

Ett 100-tal journalister dåsar i presshögkvarteret. Somliga sover efter att tidigt på morgonen varit ute vid ubåten. 
Vid 12-tiden säger informationschefen Sven Karlsson: 
- Utrikesnämnden är inkallad till i eftermiddag. Senare idag håller regeringen presskonferens och den går också ut till denna sal. Ni kan ställa frågor direkt härifrån. 
- Vad är på gång? 
- Tänker Sverige behålla ubåten? 
Pressfolket börjar intervjua varandra. Ställa frågor rakt ut i luften. Känner att det bränns riktigt ordentligt men kan inte komma på orsaken. 
Några går och sköljer ner oron och ovissheten med en öl. Andra somnar igen. 
Drygt fyra timmar senare kommer den sanning som blir en chock för hela världen: 
Klockan är 16.38 den 5 november 1981. Med tung, mörk stämma säger statsminister Thorbjörn Fälldin i radio: 
"Med stor sannolikhet finns det en eller flera kärnladdningar 
ombord på ubåten. 
Med ännu större sannolikhet, gränsande till visshet, finns 
det uran 238 ombord. Det är den mest uppseende kränkningen 
av svenskt territorium sedan andra världskriget." 
I detta ögonblick blir 150 reportrar i Örlogsbasens modellsal tysta några sekunder. 
Det en annan fruktat men aldrig trott på är nu en verklighet. 
Svensktalande tvivlade inte på vad de hört, men väl utländska rapportörer. 
- Får jag fråga! Sa verkligen ministern att det finns kärnvapen ombord? 
- Flera gånger! 
När statsministern gav svenska folket besked om den otäcka sanningen påminde ögonblicket mycket om när Per Albin Hansson vid andra världskrigets utbrott fällde 
sitt klassiska yttrande: 
"Vår beredskap är god." 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

  [TILLBAKA]

Fredag 6.11 1981 

Kärnvapenfritt 

Allt går nu med militär noggrannhet. Klockan 8.03 lossas ubåtens förtöjningar och den förnedrande reträtten inleds. Förnedrande utifrån att återfärden följs av flera TV-kameror från militärfärjan BORE, som för dagen är pressbåt. 
Lotsen, Eric Svensson, Karlshamn, får inte gå ombord på ubåten utan sköter uppgiften från en svensk båt. 
Det är grov sjö och efter ca 30 minuter upphör bogseringen och ubåten går för egen maskin. Vilket föranleder livlig och glad verksamhet i tornet på 137. 
Ryssen går också upp i fart, drygt tolv knop och BORE blir akterseglad! 
Klockan 10.45 den 6 november 1981 är Sverige återigen fritt från kärnvapen. 
De sovjetiska fartygen, som väntat så länge på "fången" är redo med omfattande enheter. 
Överlämningen sker drygt 5 km ute på internationellt vatten och är trots 
allvarsstunden inte helt fritt från militärt skådespel. Även från rysk sida. 

På återseende! 

Egentligen skulle kommendören Roderik Klintebo gått över till jagaren 446 Obraztsovyj och mycket formellt överlämnat ubåten och få det kvitterat. Nu är sjöhävningen så stor att överlämnandet i stället sker per radio. 
Så här går det till: 
Vice amiralen Alexej Kalinin på den sovjetiske jagaren: 
- Jag ber er meddela vilka åtgärder ni ämnar vidta i samband med överlämnandet. 
Klintebo: - Vi kommer inte att förtöja. 
Här följer en text från kommendör R Klintebo, representant för den svenska marinen till vice-amiral Alexej Kalinin, representant för de sovjetiska marinstridskrafterna. 
Kalinin: - Ej fullt uppfattat, ber Er än en gång sända detta meddelande. 
Klintebo: - Sovjetisk ubåt nr 137 överlämnas härmed i det skick, som framgår av besiktningsprotokoll, vilket godkänts av fartygschefen på ubåten. 
Från sovjetisk sida konstateras, att ansvaret för ubåten därmed övertas av den sovjetiska sidan. Bekräfta! 
Kalinin: - Uppfattat, och med att protokollet undertecknats avsäger ni er ansvaret och överlämnar detta till oss. Rätt uppfattat? 
Klintebo: - Rätt uppfattat. 
Kalinin: - Mottag följande meddelande: jag har mottagit vår ubåt. 
Jag tackar för visad hjälp. Lycklig resa. 
Klintebo: - Jag återgår till min bas och lyckönskar er på den vidare färden. 
Kalinin: - Uppfattat. På återseende. 
Klintebo: - På återseende. 

© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

 

Vad hände sen? 

Bottnen dammsugs 

Lämnade den ryska ubåten kvar något på Gåsefjärdens botten? 
Misstankarna finns, för så snart den var borta därifrån drog svenska marinen igång en mycket noggrann dammsugning av bottnen. Någon dag senare anlände ubåtsbärgningsfartyget "Belos" till platsen för att med sin specialutrustning gå igenom varenda kvadratmeter av bottnen. 
Möjligheten finns att s k akustiska ljudfyrar satts ut. Med sådana rätt placerade kan en ubåt eller torpeder säkert och tämligen enkelt navigeras in i besvärliga farvatten! 
Om svensk militär hittat några sådana fyrar är okänt. Redan från att undersökningarna började stod det klart att man tiger om eventuella fynd. 

Sovjets svar 

Onsdagen den 11 november kommer Sovjets svar på ubåtsdramat. Meddelandet lämnas till den svenske ambassadören i Moskva, Carl de Geer. 
Det inleds med att sovjetregeringen uttrycker sin tillfredställelse över att svenskarna äntligen släppt ubåten-följt av en förklaring hur den kunde hamna i Karlskronaskärgården: 
- Så som känt kom denna ubåt, som befann sig på ett rutinuppdrag i Östersjön, ur kurs till följd av fel på dess navigationsinstrument och därav uppstående misstag vid fastställande av position natten mellan den 27 och 28 oktober. Ubåten inträdde oavsiktligt på svenskt territorialvatten och råkade under dåliga siktförhållanden gå på grund utanför Sveriges sydöstkust. 
Därefter beklagar Sovjet att det hände och hävdar att man som ett undantagsfall lät svenska myndigheter hålla förhör med kaptenen. Och man menar att svenskarna själva kunde förvissa sig om att ubåten oavsiktligt gick in på svenskt vatten. 
Svaret på de mycket hårda svenska noterna till Sovjet hålls däremot i en annan språkform: 
- Den svenska regeringen har slagit in på faktaförvrängningens väg. Kategoriskt försäkrades att den sovjetiska ubåten avsiktligt gick in på svenskt territorialvatten 
"i syfte att ägna sig åt otillåten verksamhet". 
- Vilken nyktert sinnad person -för att inte säga något om militära specialister -kan påskina att en ubåt i övervattensläge, med tända ljus och en dieselmotor, vars buller kan höras från vida avstånd, och i dåliga siktförhållanden skulle kunna engagera sig åt sådan "verksamhet". 
- Den svenska regeringens uttalanden erkänner att navigeringsmisstag verkligen ägt rum. Ändå dras strax den absurda slutsatsen "att det inte var dessa som var huvudorsaken till intrånget på svenskt territorium". 
- Ett krav på "förhindrande av en så grov kränkning upprepas" är framställt i slutet av det svenska uttalandet. 
I detta konkreta fall låter det som ett krav på att utesluta själva möjligheten av att tekniska felsituationer kan inträffa till sjöss. Dessa krav strider helt enkelt mot sunt förnuft, hävdar Sovjetunionen. 
Uttalandet avslutas med hopp om fortsatt god grannsämja, ömsesidig respekt och samarbete. 
Utrikesminister Ola Ullsten kommenterar Sovjets svar och säger bl a: 
- Det är uppseendeväckande att den ryska noten inte innehåller en enda kommentar till våra misstankar om att det fanns kärnvapen ombord på ubåten. 

Tumba!Tumba!Tumba! 

Mitt uppe i ubåtsdramat förekom också mänsklighet. 
Kommendörkapten Karl Andersson och ubåtsbesättningen talade allvarligt till varandra. Njet förekom ofta. 
Vid sidan om fördes underhandskontakter via kustbevakningsbåtarna, de enheter som såg till att ubåtsbesättningen inte svalt eller levde under vidriga omständigheter. 
Ska ett kränkt land ombesörja sådana skyldigheter? 
-Ja, även för den sovjetiska ubåten gällde den folkrätt som Sverige undertecknat, säger våra sagsmän. 
-Och det var en styrka fö Sverige att vi levde upp till de förpliktelser som är förenat med FN-konventionen, 
Men vad har då Tumba med detta att göra? 
Jo-Tumbas framfart i Moskvas hockeyrinkar blev öppningen till att besättningen och några svenskar fann varandra. 
Våra sagesmän. 
-När vi sa Tumba kom tio man och ville prata ishockey. Ryssarna tog emot cigaretter och samtalen betydde säkerligen mycket för förhandlingarna på toppnivå. 


© Text: Sven Edgren och Carl Mathisson. 

 

 

 

 

 

  [TILLBAKA]